Kallt nå så djävuls

Kylan lamslog hela liftsystemet den första timmen idag. I vanliga fall öppnar liftarna klockan nio, men vid ankomst till backen idag ges beskedet att de pga kyla öppnar först klockan tio. Termometern visar -32 grader och om du undrar hur kallt det är kan jag säga; svinkallt!

Det blev för den fullastade bussen att vända och åka ner till byns skidaffärer för att leta efter utrustning som kunde skydda från kylan. Inte helt oväntat hade det första stället slut på rånarluvor, men nästa affär kunde stilla detta inköp baserat på överlevnadsinstinkten. Efter nödvändiga kompletteringsköp vände samma buss tillbaka mot skidområdet. Att i dessa temperaturer ta av sig vantarna är lika med förfrusna händer och att byta från skor till iskalla pjäxor är ett projekt i det närmaste dömt till att misslyckas. Efter en kort stund, som kändes alldeles för lång, var liftkorten utdelade och första liftturen tog vid. Halvvägs upp i den märker en av gästerna som jag delar lift med att jag har fått en stor vit fläck på näsan. Ett bombsäkert tecken på att köldskador är på intåg. Jag ska vara ärlig och säga att jag kände en viss glädje över fläcken eftersom det gav mig en bra anledning att omedelbart vid liftens toppstation gå in på den värmande restaurangen som finns. Nu var det inte bara jag som var drabbad av detta köldtecken och samtliga tog utan en enda protest följe med mig in i värmen.

Mest ärligt är att säga att det helt enkelt var för kallt för skidåkning just då, men med tio gäster som tagit flyget över Atlanten för något som kan vara sitt livs drömresa är tanken – helt förståeligt – inte på samma ställe. Troligen har de snackat med kompisar och familj om den här resan i år och att då kasta in handduken redan första dagen upplevs säkert som ett rejält nederlag. Några väljer att stanna för kaffe, medan jag och de flesta andra efter att huden återfått normal färg tar oss ut i backen för två åk. Efter det är det dags för vår kaffepaus och innan lunch hinner vi bara med ytterligare ett åk. Vid lunchtid har kvicksilvret rest sig halvvägs mot nollstrecket och solen gör sitt till att resten av dagen ”bara” upplevs som en iskall vinterdag.

Någonstans måste det finnas en gräns för hur i vilken temperatur en människokropp slutar fungera oavsett antalet klädesplagg och idag var Fernie inte långt ifrån den gränsen. Det var så kallt att även den mest inbitna norrlänning hade accepterat att det var kallt nå så djävuls.