Sista inlägget

I samma sekund som det här inlägget publiceras lyfter Air Canada 850 från Calgarys flygplats mot London och som en logisk följd av det tar livet i Kanada slut för mig. Det gör också att denna bloggen har spelat ut sin funktion och kommer gå i graven.

Med detta inlägg inkluderat har jag skrivit exakt 100 inlägg under min tid i Kanada i ett försök att skildra det kanadensiska samhället i allmänhet och det jag har upplevt i synnerhet. Bloggens aktivitet har överraskat mig själv en aning och detsamma har storleken på läsarskaran gjort. Jag tror och hoppas att de två kommer av varandra och skulle därför vilja tacka alla som genom att bidraga till besöksstatistiken gett mig energi att fortsätta skriva. Ett speciellt tack till dem som på ett eller annat sätt interagerat med mig och på det sättet gjort att jag fått en extra känsla av att det finns läsare.

Målsättningen med bloggen har varit att erbjuda texter som håller en språkligt hög kvalité, och som på det sättet förhoppningsvis skall ge en läsupplevelse utöver vad de flesta bloggar erbjuder. Det har även funnits en målsättning att inte ha helt refererande inlägg som beskriver min dag, utan försöka generalisera enskilda upplevelser till en mer allmängiltigt betraktelse. Hur väl detta har lyckats är givetvis upp till den enskilda läsaren, men personligen anser jag att texterna befann sig närmre den senare målsättning i början än i slutet.

Till sist skulle jag vilja tacka de 33 personer som har varit mina gäster under vintern. Utan er hade jag aldrig fått jobb som Ski Around the Rockies guide, vilket i sin tur gav mig ett liv i Kanada och mängder med roliga, äventyrsfulla och fantastiska upplevelser. Minnena är oräkneligt många och – även om det är tråkigt att lämna – är den främsta känslan att jag är väldigt nöjd med tiden. Precis som alla skilsmässor också kan ses som starten på något nytt innebär min hemkomst ett annat liv med nya utmaningar och målsättningar. Det är mot dessa jag nu vänder blicken.

Tack!

Våren

Är det något som det har varit sparsamt med under tiden i Kanada så är det solens vackra och värmande strålar. Redan i ett av de absolut första inläggen förklarade jag att strålande sol troligen skulle vara ovanligt med tanke på det massiva snöandet. Det är svårt att förena solsken med snöfall helt enkelt. Jag fick mer rätt än vad jag då trodde.

Jag hade stora förhoppningar på att några av de dagar som följde i Fernie efter sista resan skulle erbjuda vårskidåkning när den är som bäst. Slaskig snö och mycket sol. Det visade sig att det var gott om den förra varan medan den senare var frånvarande alla dagar utan en. Möjligheten att gräva en soffa i en snövall och sätta sig där för resten av dagen och bara njuta infann sig aldrig. Den – för skidåkare – eftertraktade google-brännan kom aldrig att pryda mitt ansikte och solglasögonen som jag hade med mig från Sverige fick aldrig den riktiga möjligheten att sprida sin statusglans, tills jag kom till Vancouver.

Av de tre dagar jag har haft i Vancouver har två erbjudit det finaste av alla fina vårväder och den redan vackra staden blir ännu vackrare. Efter att ha levt fyra månader utan att känna den riktiga värmen från solen innebär detta en enorm glädje. Fyra månader med underställ är historia och för första gången har det varit en större längtan efter shorts än värmestuga. Dold från vindens kylande effekt har det varit riktigt varmt, vilket fick mig att lägga mig på havsmuren och njutfullt somna. Den vita delen i den mycket sparsamma google-brännan som jag byggt upp under vintern har, efter sovpausen, skiftat färg till att nu vara rödlysande. Vancouver har verkligen erbjudit vårväder och det har gett mig mycket energi. Oavsett hur jag inom den närmsta tiden kommer röra mig på det norra halvklotet vet jag att vintern trycks undan i förmån för våren, vilket känns positivt med tanke på den saknad jag har haft till solen.

Världens bästa stad

Jag skrev i mitt inlägg där jag avslöjade att jag skulle till Vancouver att staden var utsedd till världens vackraste, men det har – vid närmare efterforskning – visat sig att detta var felaktigt och det rätta epitetet är världens bästa stad. Utmärkelser som denna kan diskuteras i evigheter och det går även att hävda att varje stad är bra på sitt egna sätt. Detta gäller säkert de flesta städer men Vancouver är annorlunda. Det är en underbar stad att upptäcka. Tyvärr skulle jag gissa på att det inte är ett av de vanligaste resemålen för svenskar eftersom vägen hit är lång och det finns få stora turistattraktioner. Det är inte heller turistattraktionerna som är stadens storhet, utan det är staden i sig.

Naturen är sagolik och staden ligger i mitten mellan vatten, berg och land. När dessa tre olikheter möter varandra uppstår vyer som är det vackraste ögat kan skåda. Stanley Park är världskänd som en vacker stadspark och jag har all anledning att stämma in i det omdömet. Hamnen är den fjärde största i Nordamerika, vilket betyder att produkter från världens alla hörn möts för att spridas över jorden. Bredvid den kommersiella hamnen finns Royal Vancouver Yacht Club, som gör det möjligt för dem som har pengar att ha båten förtöjd två minuters promenad från bostaden.

En timme bilfärd från stadens citykärna ligger skidorten Whistler – av många ansedd som världens bästa skidort. Trots att Vancouvers stadskärna nästan aldrig får snö får Whistler i genomsnitt mer än 10 m av samma vara varje år. Stadens flygplats är hyfsat stor och flera av världens större städer har direktflyg till och från Vancouver. Fjolårets olympiska spel har säkert bidragit till att de allmänna transporterna är väl utbyggda och moderna.

Sammantaget har staden allt som behövs och inkluderas det som ligger inom en radie av en timmes bilfärd erbjuder staden överflöd. Det enda tråkiga är att allt finns inom sådan närhet att det finns få anledningar att resa någon annanstans. Det är inte konstigt att den är utsedd till världens bästa stad.

Bröderna Sedin

Är det något NHL-lag jag har valt att följa lite mer aktivt under säsongen är det Vancouver Canucks och skälen är tre till antalet. För det första har min lägenheten i Fernie varit utrustad med en TV-kanal som i stort sett visar lagets alla matcher. För det andra spelar laget en rolig hockey och för det tredje är deras två stora stjärnor bröderna Sedin (från Sverige). Ikväll har jag även sett dem på deras hemmaplan.

I draften 1999 gjorde Vancouver Canucks stora uppoffringar för att få båda bröderna till sitt lag och sedan dess har de långsamt vuxit till att idag vara bland NHL:s allra största stjärnor. Denna säsongen har allt gått perfekt och Daniel Sedin har en betryggande ledning i NHL:s poängliga och på tredje plats hittas hans bror. I dagens match gjorde Daniel ett mål och ett assist medan Henrik blev poänglös. Således ryckte han i poängligan och med bara fem omgångar kvar är allt fokus förflyttat från vem som vinner poängligan till vem som kommer tvåa. Kan Henrik jaga ikapp det poäng han har upp till andra platsen?

Hur stora båda dessa tvillingar är i Kanada i allmänhet och Vancouver i synnerhet är svårförklarat. Kanada är verkligen ett hockeytokigt land och eftersom landets nationalidol, Sidney Crosby, varit skadad en stor del av säsongen skulle jag vilja påstå att Sedin-bröderna eller the twins, som de kallas här är säsongens största stjärnor. Sportkanalen TSN kan ägna halva dagar åt att analysera bröderna Sedins spel. För de 18 860 som var åskådare till dagens match är siktet inställt på att Daniel skall få priset som Most Valuable Player (MVP), och när han idag gjorde mål skanderade hela publikhavet: MVP!, MVP!, MVP! Vid Vancouvers poweplay spelar alltid bröderna Sedin drygt halva tiden, och de är utan tvekan ruskigt bra. Daniel leder även statistiken för antalet mål i powerplay.

För att understryka deras stjärnstatus vann Henrik såväl poängligan som MVP förra säsongen, och i det statistiktokiga NHL kan alla med ringa slutledningsförmåga förstå vilka otroliga möjligheter en dubbelseger för Daniel i år hade inneburit för att få fram statistik som börjar ”första gången…”. Om det blir så i slutändan återstår och se, men det är en otrolig fröjd för ögat att se dessa båda herrar att spela ishockey. Att komma från lilla Örnsködsvik i Sverige och dominera i NHL är faktiskt relativt vanligt, och nu även ett faktum för bröderna Sedin.

Packat och klart

Tidigt imorgon (lokal tid) är det dags att lämna Fernie. De fyra väskorna jag släpade från shutteln till vår lägenheten för väldigt många dagar sedan skall dras den omvända vägen och lastas på samma buss som de en gång åkte hit med. I det stora hela är tiden här kort, men trots det har dagens städning visat att jag har (o)förmågan att samla på mig mycket skit som kan användas ”någon gång”. Denna gång uppstår aldrig, vilket har gjort att vändorna till soppkastet har varit täta under hela dagen. Nu är det äntligen packat och klart för vidare färd.

Känslan av att veta att det är sista natten i denna sängen är lite konstig. När jag anlände kändes det som att det var en mindre evighet jag skulle tillbringa här, men som vanligt har tiden gått snabbare än vad jag någonsin kunde tro. Att säga hej då till de härliga människor jag träffat en sista gång och veta att jag med stor sannolikhet aldrig kommer träffa 98 % av dem igen är ännu konstigare. På många sätt är livet som säsongare att leva i en bubbla, där prioriteringarna och skyldigheterna är annorlunda mot livet i Sverige. För vissa pågår en lång kamp för att få stanna i bubblan så länge som möjligt, men förr eller senare måste alla kliva ur den. Tidigare erfarenheter säger att det är skönt att stiga ur bubblan när det väl är gjort och imorgon börjar jag min långsamma process att punktera den.

Att det tar extra lång tid att få bubblan att brista beror på att det tar ytterligare några dygn innan jag är tillbaka i Sverige. Detta eftersom det första stoppet på vägen blir staden som blivit utsedd till världens vackraste fem år i rad – Vancouver.

Sista skiddagen

Idag kom dagen då en skidbacke i Kanada har fått sitt sista besök från mig för denna säsongen. Det blev ett fåtal åk i Fernies terräng innan jag för sista gången ställde skidor och pjäxor på tork i lägenheten. Helt ärligt var det inte en enda smula tråkigt, utan det jag tänkte på under mina sista svängar var alla de fantastiska skiddagar jag upplevt. Oavsett hur många fler skiddagar jag hade haft i dessa berg denna säsongen hade det aldrig blivit bättre än de jag upplevt för det är med all tydlighet så att säsongen har passerat sin skidåkarmässiga höjdpunkt.

Efteråt la jag skidorna på axeln för den sista promenaden hem med ett stort leende och funderade på att jag kanske skulle expandera promenaden till att gälla längre än för säsongen. Tanken att lämna skidor och pjäxor i Kanada med motiveringen att jag har maxat utrustningen ter sig inte helt främmande. Det är livsfarligt att säga, men min känsla idag är att jag inom de närmsta åren inte kommer lägga några stora pengar på att åka utför. De rutinerade säsongare jag har pratat med om denna inställning säger att tanken kommer vara försvunnen nästa höst och det är möjligt, men då ska jag återvända till detta inlägg som en påminnelse. Även om skidåkningssuget säkert kan finnas nästa höst finns det så många andra saker som jag aldrig upplevt som jag skulle vilja uppleva. Platser, äventyr och händelser som, av flera anledningar – inte minst ekonomiska – inte kan kombineras med den typ av skidåkning jag eftersträvar.

Nu kommer jag aldrig göra verklighet av tanken att lämna kvar skidutrustningen i Kanada, men det säger en del om hur nöjd jag är med den åkning jag fått uppleva. Ska jag nämna något som varit en liten besvikelse är det avsaknaden av toppturer (ta sig till toppar utanför systemet). Det enda seriösa försök som gjordes slutade i totalt misslyckande och vädret har aldrig gett mig chansen till revansch. Nu täcker inte detta lilla moln mitt helhetsintryck på något sätt, och jag är verkligen totalnöjd. Myten om terrängen och snön i de Klippiga Bergen stämmer på alla sätt och för den äventyrssugna skidåkaren är naturens gränser till vad som kan upplevas i det närmaste obefintliga. Jag stänger skidfodralets dragkedja och tackar Fernie, Red Mountain, Whitewater, Revelstoke och Kicking Horse för skidminnen som aldrig kommer försvinna från mig.

Skidor på axeln

Avsmältning

Det stora och efterlängtade vårsolen har, sedan jag återkom till Fernie, ständigt gömt sig bakom tjock gråa moln. En stor besvikelse eftersom det var nu jag skulle kunna njuta i en provisoriskt grävd snösoffa någonstans i skidsytemet med goda vänner och något läskande. Antalet möjliga skiddagar krymper i rasande fart och jag skall erkänna att jag inte ens tagit mig upp till backen de tre senaste. Dels som ett bevis på hur kräsen jag har blivit på väderförhållandena, men också för att min hals har sagt ifrån.

Istället har det blivit långa promenader i det solfria – men vårvarma – Fernie. Att det är stor skillnad på det landskap som är nu och det som var när jag kom råder det ingen tvekan om. Sedan någon veckan tillbaka har avsmältningen i byn tagit fart och det går snabbt. Alla tidigare isbelagda trottoarer är nu framme och antalet gångvägar har ökat markant. Flertalet har tagit sin första löprunda för våren och cyklarna tas fram ur sina vinterförvaringar. Sportaffärerna har  bytt från skidutrustning till cykel-, vandrings- eller friluftslivsutrustning i skyltfönstret. I mataffären pratas det lika mycket om senaste köpet till flugfiskeutrustningen som om det senaste skidåket. Det är nästan som ett nytt samhälle växer fram som gör sig förberedd för vårens och sommarens turister.

Självklart är det så att Fernie måste ställa om till att klara sig på sommaren och det är skönt att se att samhället inte dör ut i samband med snöns försvinnande utan att det då finns andra försörjningsmöjligheter. På gatorna har de tidigare stora snövallarna smält helt och bilen som under vintern åkte ut och grusade efter varje snöfall har byggts om till att idag åka och samla upp samma små stenkorn. Samtidigt som snön smälter ner smäller våren upp alla sina kännetecken med full kraft.

Dryckesvanor

Något som förändrats radikalt sedan jag kom till Kanada är mina dryckesvanor. Under flera års tid har jag sagt att jag skulle vilja dra ner på kaffedrickandet. Inte för att jag dricker för mycket ur ett hälsoperspektiv på något sätt, utan för att jag – som de flesta svenskar – dricker det som rutin snarare än för njutning. Jag har aldrig haft som mål att jag skall sluta dricka helt, men att jag skall gå till att bara dricka när kaffet ger mig en njutning. Att alltid dricka en kopp automatbryggt kaffe efter lunchen är inte ett sådant tillfälle och det är det jag har haft som mål att förändra. På planet till Kanada växte en idé att det är nu jag har chansen. Dels för att kaffet i Nordamerika är mindre gott, men också för att det inte kommer finnas samma gruppbeteende som i Sverige. När jag gick av planet hade jag bestämt mig för att göra ett försök att inte dricka en enda kopp kaffe tills jag är tillbaka i Sverige.

Idag anser jag att jag har lyckats med denna målsättning. Inte en enda kopp kaffe har druckits och det sug som fanns efter de inledande luncherna är nu helt borta. Från att ha varit osäker på om jag skulle klara målsättningen är mina funderingar idag kring hur jag skall göra när jag är tillbaka i Sverige. Skall jag dricka kaffe som innan jag åkte? Skall jag bara dricka kaffe när det ger mig njutning? Elller, skall jag fortsätta mitt totala uppehåll? Efter en kort fundering har jag kommit fram till att det mest rimliga och bästa alternativet är det mellersta. Att fortsätta att inte dricka kaffe som ett sätt att sysselsätta mig, men att tillåta mig själv njuta vid lördagsfrukosten och när kaffet görs av färskmalda bönor kommer vara min målsättning efter återkomsten till Sverige.

Under mina senaste år i Sverige har mina boenden varit utrustade med en SodaStream, vilket har gjort att jag är van vid kolsyrat vatten. Denna vana har jag aldrig haft som mål att förändra, utan sett som något positivt. Problemet är att det i Kanada saknas osötat kolsyrat vatten. I många fall är det socker i vattnet och när jag i mitt inledande sökande hittade en flaska märkt ”utan socker” fick jag en mindre chock vid första klunken eftersom det var smaksatt med aspartam. Att förvänta sig citronvatten med kolsyra och få något som kan liknas vid Fun Light är något som ställer till problem för smaklökarna. Det var vidrigt och som en följd av detta har jag mer och mer gått över till att dricka sockerfria versionen av flera kända läskedrycker. Paradoxalt nog är detta emot min normala ståndpunkt då jag tycker att läsk, när det väl dricks, skall drickas i sin originalversion.

Ett annorlunda samhälle har gett mig möjligheten att förändra en av mina ovanor, och samtidigt krävt ändrade dryckesvanor mot en ny ovana. Som tur är tror jag inte jag kommer ha några problem att släppa ovanan att dricka sockerfri läsk och gå tillbaka till det kolsyrade vattnet samtidigt som min förhoppning är stor att inte falla tillbaka till den ovana som kaffedrickandet utgjorde. Om detta scenario håller i sig innebär det att ett annorlunda samhälle har hjälpt mig till annorlunda och förbättrade dryckesvanor.

Avslutningsdag

Dagen och kvällen har ägnats till att avsluta alla Langley-uppdrag. Det första jag gjorde var att lämna tillbaka den bil som jag kört i över 1000 mil i tjänsten. I svenska mått mätt är det ingen bil utan en medelstor buss med plats för 15 passagerare. Tyvärr är det svårt att leva ett liv utan bil i Fernie, vilket gjorde att livet blev i samma stund som jag lämnade nycklarna mycket mer komplicerat. Skall jag kunna utnyttja de sista fyra möjliga skiddagarna blir det genom att lifta till och från skidbacken. En uppgift mycket jobbigare än att sätta sig i bilen precis utanför dörren, och mycket tyder på att det krävs sol för att jag skall göra den insatsen.

Mitt nästa dagsprojekt var att skriva det dokument som skall ges till mina efterträdare. På Langley-språk kallas det testamentet, vilket känns som ett mindre optimalt namnval. När jag kom i början av december fick jag ta del av mina företrädares testamente och det var till stor hjälp under den inledande pre-tripen. Jag har försökt utveckla innehållet i testamenten ytterligare för att ge efterträdarna ännu bättre förutsättningar.

Till sist hade jag tillsammans med min kollega och våran chef avslutningsmiddag på den lokala sushirestaurangen. Väldigt fin och god sushi, men som vanligt är det problem för en drygt 20-årig kille att bli mätt.

Dagar som denna pekar ytterligare på hur nära slutet jag är. Bara det faktum att våran chef kallade kvällens middag för en avslutningsmiddag gör att slutet är farligt nära. När jag nu går till sängs innebär det att alla uppdrag för Langley är slutförda och den formella anledningen till min vistelse i Kanada tar slut. Jag stannar dock ytterligare drygt en vecka för mer informella dagar.

Ett jobb – två verkligheter

Den mänskliga hjärnan fungerar, som tur är, så att den har lättare för att minnas de positiva minnena än de mindre bra. Dessutom finns det en längtan hos människan att förklara sitt egna liv som det perfekta, vilket gör att hon framhåller det roliga i sina berättelser för omvärlden och döljer det som har varit mindre roligt. Att påstå att jag skulle stå över denna mänskliga natur är löjligt. Jag har under bloggens levnadstid försökt tänka på att ge en balanserad bild av vad som händer och inte bara berätta om allt som varit perfekt, men för att ytterligare bättra på balansen – samt berätta vad det är jag faktiskt arbetat med – följer en redogörelse om två verkligheter.

Första verkligheten

Livet som Ski Around the Rockies guide (medveten om särskrivningen) innebär fantastiska möjligheter att åka skidor i fyra månader i ett land som är känt för sin snökvalité och kvantitet. Jag har fått möjligheten att besöka och åka i fem av British Columbias mest omtalade och bästa skidorter utan att betala för ett enda liftkort. Variationen har gjort att jag aldrig tröttnat på en ort och även gett mig oräkneligt många fantastiska skiddagar. På varje ort har jag fått bo på hotell och ätit frukost, lunch och middag på restaurang till en kostnad som aldrig överstigit 100 CAD (700 SEK) under en tiodagarsperiod. Totalt har jag fått åka heli-ski två gånger och cat-ski tre gånger. Dessa fem dagar är verkligen speciella av flera anledningar, inte minst för att det är det sätt som gör det möjligt att åka första spår hela dagen i perfekta puderfält. Det är inte många som har möjligheten att göra dessa äventyr med denna intensitet, och tar jag med att jag gjort det gratis minskar skaran avsevärt. Jag har sett underbar natur i fantastisk ljussättning. Sist, men absolut inte minst har jag mött mängder med människor – gäster såväl som locals – som jag aldrig annars träffat och som alla bidragit på sitt sätt till min totalupplevelse.

Andra verkligheten

Livet som Ski Around the Rockies guider (medveten om särskrivningen) innebär att jag har haft 32 skiddagar med gäster som alltid vill vara i backen mellan 9-16. Oavsett väder, vind, kroppskänsla och skidsug har jag fått kliva upp strax innan sju för att mötas upp vid frukosten med ett stort leende. Det skall sägas att det inte är många dagar jag önskat ligga kvar i sängen, men när så har varit fallet har det inte varit ett realistiskt alternativ. Även under extremt kalla dagar har jag fått vara ute i skidbacken. I samma sekund som jag möter den första gästen kliver jag upp på en scen där jag konstant blir bedömd för mitt beteende fram tills att jag stänger dörren till mitt hotellrum vid 23-tiden. Att stå på scenen innebär att en del av mina sinnesstämningar inte får synas utåt. Det är en del av mitt jobb att även under de tröttaste stunderna eller efter det sämsta åket se det positiva. Efter att skidanläggningen stänger vid 16-tiden och det enda jag önskar är att sätta mig i soffan skall jag transportera mig och gäster i fem timmar till nästa ort. Möjligheten att inte äta middag eller lägga sig framför TV:n med en snabbmiddag är obefintlig eftersom det inte är min uppfattning som är den rådande utan gästernas. Jag är ansvarig för att alla restauranger blir bokade och att matpauser planeras in under resorna så ingen behöver vara hungrig. Enskilda gäster önskemål skall i största möjliga utsträckning tillgodoses, vilket ibland innebär omvägar och flera stopp på olika ställen som alla innebär ännu fler minuter i bilen. Mitt liv packas ner i en enkel pjäxbag varannan dag och möjligheten till en fast punkt med djupare vänskap har varit liten.

Ett jobb

Inte helt förvånade skulle jag säga att sanningen kring jobbet som Ski Around the Rocies guide (medveten om särskrivningen) är någonstans mellan de två ytterligheterna. I slutändan är det ett jobb jag har haft, som innehållit allt från ovan beskrivna verkligheter. Även om jag skulle haft en hjärna som står utanför den mänskliga naturen och haft förmågan att minnas allt lika bra är min fasta övertygelse att jobbet har inneburit mer av den förra än den senare verkligheten. Att jag valde att lämna Sverige och den säkra vardagen för alla dessa äventyr är något jag aldrig kommer ångra.